← 6 | ← 2 Corinthians | 8 →
Chapter 7
Paul’s Joy in the Corinthians
1
Therefore, beloved, since we have these promises, let us cleanse ourselves from everything that defiles body and spirit, perfecting holiness in [the] fear of God.
οὖν ἀγαπητοί ἔχοντες Ταύτας τὰς ἐπαγγελίας καθαρίσωμεν ἑαυτοὺς ἀπὸ παντὸς μολυσμοῦ σαρκὸς καὶ πνεύματος ἐπιτελοῦντες ἁγιωσύνην ἐν φόβῳ Θεοῦ oun agapētoi echontes Tautas tas epangelias katharisōmen heautous apo pantos molysmou sarkos kai pneumatos epitelountes hagiōsynēn en phobō Theou — NA/TR · 1
2
Make room for us in your hearts… We have wronged no one, we have corrupted no one, we have exploited no one.
Χωρήσατε ἡμᾶς ἠδικήσαμεν οὐδένα ἐφθείραμεν οὐδένα ἐπλεονεκτήσαμεν οὐδένα Chōrēsate hēmas ēdikēsamen oudena ephtheiramen oudena epleonektēsamen oudena — NA/TR · 2
3
vvv I do not say this to condemn [you]. I have said before that you {so} occupy… our hearts that we live and die together [with you].
οὐ λέγω πρὸς κατάκρισιν γὰρ προείρηκα ὅτι ἐστε ἐν ἡμῶν ταῖς καρδίαις εἰς τὸ συζῆν καὶ συναποθανεῖν ou legō pros katakrisin gar proeirēka hoti este en hēmōn tais kardiais eis to syzēn kai synapothanein — NA/TR · 3
4
Great [is] my confidence in you; great [is] my pride in you; I am filled with encouragement; in all our troubles my joy overflows…
πολλή μοι παρρησία πρὸς ὑμᾶς πολλή μοι καύχησις ὑπὲρ ὑμῶν πεπλήρωμαι τῇ παρακλήσει ἐπὶ πάσῃ ἡμῶν τῇ θλίψει ὑπερπερισσεύομαι τῇ χαρᾷ pollē moi parrēsia pros hymas pollē moi kauchēsis hyper hymōn peplērōmai tē paraklēsei epi pasē hēmōn tē thlipsei hyperperisseuomai tē chara — NA/TR · 4
5
For [when] we arrived in Macedonia, our bodies had no rest, but we were pressed from every [direction]— conflicts on the outside, fears within.
γὰρ Καὶ ἡμῶν ἐλθόντων εἰς Μακεδονίαν ἡμῶν ἡ σὰρξ ἔσχηκεν οὐδεμίαν ἄνεσιν ἀλλ’ θλιβόμενοι ἐν παντὶ μάχαι ἔξωθεν φόβοι ἔσωθεν gar Kai hēmōn elthontōn eis Makedonian hēmōn hē sarx eschēken oudemian anesin all’ thlibomenoi en panti machai exōthen phoboi esōthen — NA/TR · 5
6
But God, who comforts the downcast, comforted us by the arrival of Titus,
ἀλλ’ ὁ Θεὸς ὁ παρακαλῶν τοὺς ταπεινοὺς παρεκάλεσεν ἡμᾶς ἐν τῇ παρουσίᾳ Τίτου all’ ho Theos ho parakalōn tous tapeinous parekalesen hēmas en tē parousia Titou — NA/TR · 6
7
and not only by his arrival, but also by the comfort vvv [he had received] from you. He told us about… your longing, your mourning, [and] your zeal for me, so that I rejoiced all the more.
δὲ οὐ μόνον ἐν αὐτοῦ τῇ παρουσίᾳ ἀλλὰ καὶ ἐν τῇ παρακλήσει ᾗ παρεκλήθη ἐφ’ ὑμῖν ἀναγγέλλων ἡμῖν ὑμῶν τὴν ἐπιπόθησιν ὑμῶν τὸν ὀδυρμόν ὑμῶν τὸν ζῆλον ὑπὲρ ἐμοῦ ὥστε με χαρῆναι μᾶλλον de ou monon en autou tē parousia alla kai en tē paraklēsei hē pareklēthē eph’ hymin anangellōn hēmin hymōn tēn epipothēsin hymōn ton odyrmon hymōn ton zēlon hyper emou hōste me charēnai mallon — NA/TR · 7
8
- Even if I caused you sorrow… by [my] letter, vvv I do not regret [it]. Although… I did regret [it]— for I see… that [my] letter [caused] you sorrow, but only… for a short time—
Ὅτι καὶ εἰ ἐλύπησα ὑμᾶς ἐν τῇ ἐπιστολῇ οὐ μεταμέλομαι καὶ εἰ μετεμελόμην βλέπω γὰρ ὅτι ἡ ἐπιστολὴ ἐκείνη ὑμᾶς ἐλύπησεν καὶ εἰ πρὸς ὥραν Hoti kai ei elypēsa hymas en tē epistolē ou metamelomai kai ei metemelomēn blepō gar hoti hē epistolē ekeinē hymas elypēsen kai ei pros hōran — NA/TR · 8
9
[yet] now I rejoice, not because you were made sorrowful, but because your sorrow led you to repentance. For you felt the sorrow that God had intended…, and so were not harmed in [any way] by us.
νῦν χαίρω οὐχ ὅτι ἐλυπήθητε ἀλλ’ ὅτι ἐλυπήθητε εἰς μετάνοιαν γὰρ ἐλυπήθητε κατὰ Θεόν ἵνα ζημιωθῆτε ἐν μηδενὶ ἐξ ἡμῶν nyn chairō ouch hoti elypēthēte all’ hoti elypēthēte eis metanoian gar elypēthēte kata Theon hina zēmiōthēte en mēdeni ex hēmōn — NA/TR · 9
10
- vvv Godly sorrow brings repentance that leads to salvation without regret, but worldly sorrow brings death.
γὰρ ἡ κατὰ Θεὸν λύπη ἐργάζεται μετάνοιαν εἰς σωτηρίαν ἀμεταμέλητον δὲ τοῦ κόσμου ἡ λύπη κατεργάζεται θάνατον gar hē kata Theon lypē ergazetai metanoian eis sōtērian ametamelēton de tou kosmou hē lypē katergazetai thanaton — NA/TR · 10
11
- Consider [what] this… vvv godly sorrow has produced in you: what earnestness, [what] eagerness to clear yourselves, [what] indignation, [what] alarm, [what] longing, [what] zeal, [what] vindication! In every way you have proved yourselves to be innocent in this matter.
γὰρ Ἰδοὺ αὐτὸ τοῦτο τὸ κατὰ Θεὸν λυπηθῆναι κατειργάσατο ὑμῖν πόσην σπουδήν ἀλλὰ ἀπολογίαν ἀλλὰ ἀγανάκτησιν ἀλλὰ φόβον ἀλλὰ ἐπιπόθησιν ἀλλὰ ζῆλον ἀλλὰ ἐκδίκησιν ἐν παντὶ συνεστήσατε ἑαυτοὺς εἶναι ἁγνοὺς τῷ πράγματι gar Idou auto touto to kata Theon lypēthēnai kateirgasato hymin posēn spoudēn alla apologian alla aganaktēsin alla phobon alla epipothēsin alla zēlon alla ekdikēsin en panti synestēsate heautous einai hagnous tō pragmati — NA/TR · 11
12
So even though I wrote to you, [it was] not on account of the [one who] did wrong [or] the [one who] was harmed, but rather that your earnestness on our behalf… would be made clear to you in the sight of God.
ἄρα καὶ εἰ ἔγραψα ὑμῖν οὐχ ἕνεκεν τοῦ ἀδικήσαντος οὐδὲ ἕνεκεν τοῦ ἀδικηθέντος ἀλλ’ ἕνεκεν ὑμῶν τὴν σπουδὴν τὴν ὑπὲρ ἡμῶν τοῦ φανερωθῆναι πρὸς ὑμᾶς ἐνώπιον τοῦ Θεοῦ ara kai ei egrapsa hymin ouch heneken tou adikēsantos oude heneken tou adikēthentos all’ heneken hymōn tēn spoudēn tēn hyper hēmōn tou phanerōthēnai pros hymas enōpion tou Theou — NA/TR · 12
13
On account of this, we are encouraged. In addition to our own encouragement, we were even more delighted… by the joy of Titus. For his spirit has been refreshed by all of you.
διὰ τοῦτο παρακεκλήμεθα δὲ Ἐπὶ ἡμῶν τῇ παρακλήσει ἐχάρημεν περισσοτέρως μᾶλλον ἐπὶ τῇ χαρᾷ Τίτου ὅτι αὐτοῦ τὸ πνεῦμα ἀναπέπαυται ἀπὸ πάντων ὑμῶν dia touto parakeklēmetha de Epi hēmōn tē paraklēsei echarēmen perissoterōs mallon epi tē chara Titou hoti autou to pneuma anapepautai apo pantōn hymōn — NA/TR · 13
14
Indeed, vvv I was not embarrassed vvv by anything I had boasted to him about you. But just as everything we said to you vvv [was] true, so our boasting to Titus has proved to be true as well.
ὅτι οὐ κατῃσχύνθην εἴ τι κεκαύχημαι αὐτῷ ὑπὲρ ὑμῶν ἀλλ’ ὡς πάντα ἐλαλήσαμεν ὑμῖν ἐν ἀληθείᾳ οὕτως ἡμῶν ἡ καύχησις ἡ ἐπὶ Τίτου ἐγενήθη ἀλήθεια καὶ hoti ou katēschynthēn ei ti kekauchēmai autō hyper hymōn all’ hōs panta elalēsamen hymin en alētheia houtōs hēmōn hē kauchēsis hē epi Titou egenēthē alētheia kai — NA/TR · 14
15
And his affection for you is even greater when he remembers that you {were} all obedient [as] you welcomed him with fear and trembling.
καὶ αὐτοῦ τὰ σπλάγχνα εἰς ὑμᾶς ἐστιν περισσοτέρως ἀναμιμνῃσκομένου τὴν ὡς ὑμῶν πάντων ὑπακοήν ἐδέξασθε αὐτόν μετὰ φόβου καὶ τρόμου kai autou ta splanchna eis hymas estin perissoterōs anamimnēskomenou tēn hōs hymōn pantōn hypakoēn edexasthe auton meta phobou kai tromou — NA/TR · 15
16
I rejoice that vvv vvv I can have complete confidence in you.
χαίρω ὅτι ἐν παντὶ θαρρῶ ἐν ὑμῖν chairō hoti en panti tharrō en hymin — NA/TR · 16